Ja, nu var vi här igen! Både på bloggen och på Valborg! Jag vill bara klaga! På valborg, alltså! Jag är bara så jävla trött på alla fjuttiga maj brasor. Och ursäkta min jävla särskrivning men jag är så jävla trött. Ja, jag ville bara säga att varför har man valborg? Vad firar man? Och var fan kom idén att tända en stor eld? Kan man inte bara ha en helt vanlig kväll hemma och sitta och överkonsumera godiset som blev över från påsk, alldeles för sega påskharar och choklad som har smält i den oväntade solen?!
   Men det är själva grejen som räknas! Att man går ut till en brasa i alldeles för kalla kläder fast man var helt säker på att man tog på sig tillräckligt för att inte frysa! Och man värmer sig framför den alldeles för fjuttiga brasan vilket resulterar i att håret blir alldeles fullt med aska som ser ut som mjäll. Jag hatar det! Och ändå så älskar jag det! Därför har jag bifogat en bild som speglar min valborg! En eld! En helt vanlig majbrasa, kanske ni tycker. Men det är faktiskt elden som brinner inom mig!

Varför känns det som att jag är som en magnet för olyckor?... De senaste tre veckorna har jag varit vittne till typ femtioelva olika olyckor. Här är en lista på alla:
  
   Vecka nummer 1: Måndag - Jag ramlade ner för trappan när jag skulle gå ner och äta frukost. Tisdag - Internet laggade på min dator, och jag kunde inte skriva på min blogg. Onsdag - Jag skulle till tandläkaren och en kvinna fick en hjärtattack och föll ihop på perrongen. Torsdag - En kvinna tappade sin barnvagn så att den rullade ut ur bussen och barnet ramlade ur med huvudet före på asfalten. Fredag - En man gick och rökte och en annan man hostade som för att visa vilken avsky han visade för rökaren. Då sprang rökaren fram och de började misshandla varandra.  

   Vecka nummer 2:  Måndag - Jag såg en död fjäril i trädgården. Tisdag: Jag märkte att jag hade gått upp ett kilo. Onsdag: Jag blev förkyld, och jag tyckte synd om personen som hade smittat mig för att de också var sjuka. Torsdag: Det var inte den enda dagen, men det finns så många olyckliga och olycksdrabbade människor i världen som jag tog mig en hel dag att tänka på. Fredag: Olycksfri dag.

   Vecka nummer 3: Måndag - Jag tappade fyra tallrikar och två glas på golvet min första PRAO-dag. Tisdag - Jag såg två döda grodor som omfamnade varandra på marken. Onsdag: En allvarlig bilkrock på motorvägen. Torsdag: En död räv. Fredag: En utländsk kvinna hos tandläkaren som låg och skrek i rummet, jag frågade vad som hände, tandläkarna sade att hon hade början till 19 hål.

Ja, somsagt, jag är någon slags skadesamlare. Och jag börjar allvarligt undra om det finns någon mening att jag var med om alla dessa olyckor. Men det stämmer inte, det skulle ju vara övernaturligt. Men förresten, ödet behöver väl inte alltid vara övernaturligt?... 

  

Jag gråter för att PRAO är slut. För att jag kommer att sakna alla härliga människor. För att jag kommer att sakna alla mina underbara arbetsuppgifter. För att jag kommer att sakna att gå upp på morgonen och gå längs härliga Vinterviken. För att jag kommer att sakna att uppdatera min status 24/7.

Jag känner att det blir ganska många "Hej" i min blogg. Som rubrik alltså! Undrar vad det beror på? Antingen har jag fastnat i ännu en ovana, eller så vill jag bara hälsa på alla mina kära bloggläsare! Eller, jag har i alla fall en trogen läsare, du vet vem du är!

Ja, nu börjar alltså livet. Eller, jag har ju levt ganska länge nu. Nämligen fjorton år, elva månader och tjugo dagar! Ganska fantastiskt! Och jag fyller ju om tio dagar! På Posklovet! Jaja, men det är inte min fysiska existens jag tänker på! Jag har ju börjar blogga! Asroligt ju! Ok, men jag återkommer när jag har någon vettig information att komma med. Så länge kan ni ju nöja er med, tja, att veta att jag har börjar blogga!