Varför känns det som att jag är som en magnet för olyckor?... De senaste tre veckorna har jag varit vittne till typ femtioelva olika olyckor. Här är en lista på alla:
  
   Vecka nummer 1: Måndag - Jag ramlade ner för trappan när jag skulle gå ner och äta frukost. Tisdag - Internet laggade på min dator, och jag kunde inte skriva på min blogg. Onsdag - Jag skulle till tandläkaren och en kvinna fick en hjärtattack och föll ihop på perrongen. Torsdag - En kvinna tappade sin barnvagn så att den rullade ut ur bussen och barnet ramlade ur med huvudet före på asfalten. Fredag - En man gick och rökte och en annan man hostade som för att visa vilken avsky han visade för rökaren. Då sprang rökaren fram och de började misshandla varandra.  

   Vecka nummer 2:  Måndag - Jag såg en död fjäril i trädgården. Tisdag: Jag märkte att jag hade gått upp ett kilo. Onsdag: Jag blev förkyld, och jag tyckte synd om personen som hade smittat mig för att de också var sjuka. Torsdag: Det var inte den enda dagen, men det finns så många olyckliga och olycksdrabbade människor i världen som jag tog mig en hel dag att tänka på. Fredag: Olycksfri dag.

   Vecka nummer 3: Måndag - Jag tappade fyra tallrikar och två glas på golvet min första PRAO-dag. Tisdag - Jag såg två döda grodor som omfamnade varandra på marken. Onsdag: En allvarlig bilkrock på motorvägen. Torsdag: En död räv. Fredag: En utländsk kvinna hos tandläkaren som låg och skrek i rummet, jag frågade vad som hände, tandläkarna sade att hon hade början till 19 hål.

Ja, somsagt, jag är någon slags skadesamlare. Och jag börjar allvarligt undra om det finns någon mening att jag var med om alla dessa olyckor. Men det stämmer inte, det skulle ju vara övernaturligt. Men förresten, ödet behöver väl inte alltid vara övernaturligt?...