Hur ska jag börja det här inlägget kan man ju undra. Ibland är det jobbigt med att det alltid måste finnas ett början och ett slut på allting. Jamen tänk till exempel början på en bok, det är ju oftast tråkigt och man sitter där med boken i handen och tänker på annat, och helt plötsligt kommer man på sig själv med att tänka "Åh kan jag inte komma in i den här boken snart?" och man har inte hängt med i ett enda ord. Sagor börjar ju ofta med "Det var en gång för länge sedan..." Jag hatar att allt alltid ska börja på ett så jobbigt sätt. Precis som den här dagen. För att hålla det kort vadade jag genom en halvmeter snö i morse, det stack i hela ansiktet av snön som yrde i vinden och kändes som sand som piskade ögonen. Jag kände mig jätteglamorös när jag klumpade mig fram till stationen, där jag klämmer mig in i folkmassorna och står och svettas i 45 minuter innan jag kommer på tåget. Efter två timmar kommer vi fram till skolan, försenade och ihjälfrusna och som en liten isbit kastar jag mig in i klassrummet. Efter en minut går brandalarmet... Jippie, ut i stormen igen! 

 

Som sagt, den här onsdagen började ju lite speciellt. Och fortsättningen ska vi ju inte ens prata om. Jag föredrar att inte prata om det, det räcker med att säga ergonomiprov så sammanfattar det hur jag har känt mig de senaste dagarna. När jag sedan skulle hem började samma procedur som på morgonen. När jag äntligen klämmer mig in i ett tåg ska det så klart ske något hemskt. Till exempel en alkis som står med två ölburkar och halsar sprit, rapar med rapar som låter som grisen i Emil i Lönneberga när den hickar, full av alla körsbär. Han repeterar samma mening till mig "Vad är det för dag? Vad är det för dag idag?" Jag känner hur jag håller på att få ett nervsammanbrott, och när jag äntligen ska få gå av är det så klart ingen som släpper fram mig, och jag blir kvar på tåget och det tar ytterligare en timma att komma hem. Lyckad dag!!!

 

Jag känner att det här inlägget blev lite som en klagostund, men ibland måste man ju bara prata av sig och varför inte göra det nu när man har börjat blogga igen. Förresen ska jag nu börja arbeta med min bloggdesign igen, en helt ny, men ibland behöver man lite uppfriskning. Den jag har nu ser ut som en deppig, mörk historia med en självcentrerad header med en bild på mig själv inramad med massor av bilder. Nu ska jag göra det på riktigt, en gång för alla!

 

För att prata om något positivt också, skulle jag nog vilja påstå att... Tja, det enda positiva jag kan komma på är att dagen är slut och att jag nu får göra vad jag vill (läs: gå och lägga mig). Tur att alla sagor har ett lyckligt slut!!!

 

Jag börjar det här inlägget med en uttjatad, klassisk och helt frukansvärt äcklig blockrubrik som jag vet att jag absolut inte borde använda men nu har jag inte bloggat på flera månader och jag märker att jag har kommit av mig i mitt skrivande. Och min fantasi, var har den tagit vägen? Kan det bero på att jag spenderar dagarna på den naturvetenskapliga linjen på gymnasiet med att lösa räta linjens ekvation och räkna ut riktingskoefficienten

k=y2-y1/x2-x1. Min kreativa hjärnhalva har skrumpnat ihop till något som känns som mindre än ett russin, som har legat i solen i några veckor för länge och möglat och ruttnat bort totalt.

 

Så nu sitter jag här med mina frostskadade röda fingrar och knapprar på tangenterna till min dator och var precis nära att spilla ut en full kopp med halvljummet kamomillte över hela tangentbordet och hörde skolans IT-tekniker skrika i hela huvudet "Vad var det jag sade Jack??!!" och jag slår vad om att jag kommer att drömma mardrömmar om allt vad hon skulle göra med mig om jag tog sönder datorn... De tre tjocktröjorna jag har tryckt över huvudet hjälper inte mot den 12 gradiga kylan som tränger sig in genom de allra starkaste isoleringar och jag känner hur mina stela armar försöker skriva på rätt tangenter, och då slår det mig: ERGONOMIN!!!

 

Både att jag vet att jag sitter i en ställning som är värre för ryggen än Buddhas - som för övrigt är jättejobbig att hålla upprätt i längre än två timmar (tro mig, jag har försökt...) Nej, jag hänger halvt över bordet, min stol är helt felinställd och jag är för lat för att ställa om den. Och jag som ska ha ergonomiprov i morgon. Jag kastar mig upp, rak i ryggen som en sådan där docka man målar av som man kan ställa om i olika ställningar. Så känner jag mig, slapp i alla leder och extremt hungrig. Jag försöker koncentrera mig på hur man kan utförligt och nyanserat kan argumentera om hur man kan påverka sina arbetsförhållanden utifrån den ergonomiska situationen man befinner sig i. Just nu vill jag bara sitta och inte göra någonting, vilket i och för sig är precis vad jag gör... 

 

Det här inlägget avslutas med att peppa otroligt mycket inför kvällens avsnitt av jukalendern (jag svek mitt löfte om att äta mysig frukost till julkalendern på morgonen genom att försova mig till en kvart innan jag skulle gå hemifrån. Typiskt mig...) Jag älskar verkligen årets julkalender, jag får flashbacks till barndomen, Jean, Staffan, musiken, slottet, det är helt underbart. Jag är också glad över att ha börjar blogga igen, vilket jag gjorde på initiativ av mina kära vänner Mikaela och Fanny som jag lovade att omnämna i detta inlägg! Nu ska jag röra mig ner mot soffan, roffa åt mig en näve pepparkakor och mysa med mina nya handledsvärmare som mormor stickade åt mig i dag! (Jag vet inte vad som är värst, att jag ser ut som en groda på bilden eller att jag har brutit mitt löfte om att aldrig mer publicera bilder på mig själv på bloggen eftersom... Tja, jag ser ut som en groda...)